Nu är det över, jag känner det..
På allvar, det känns inte som förut då jag fortfarande hoppades på det där samtalet, då jag nästan visste att han skulle ringa å säga att han ville ha mig. Igen...
Jag har gjort exakt allt jag kunnat, varje liten ansträngning som en människa är kapabel till att ge till någon annan är förbrukad.
Det finns absolut ingenting mer jag kan ge honom, och ingenting mer förtjänar han.
När han inte ens kan ge mig ett svar, när han undviker allt som har med mig att göra, då ringer ju klockorna, dessutom med högsta kapacitet.
Det finns inget mer, helt vitt, svart även. Dött...
Mitt hjärta värker inte längre, inte alls.
Jag har fått ur mig allt som på något sätt får mig att bli negativ och som har med han att göra.
Visst, det är synd, det är det verkligen, det kunde blivit något bra om det bara hade hållit, om det bara hade varit ett rent och ärligt spel.
Eller inte ens ett spel, bara ren ansträngning från bådas håll, ett par i tango, inte en ensam vilde dansande på golvet.

Jag är öppen för nya mål, nya möjligheter och nya människor.
Allt nytt och bytt.

Jag är ny, lite som en fånge som nyss blivit frisläppt.
Jag kan ta tag i mig själv, göra det som gör mig glad, det som ger mig lika mkt som jag ger den.

Jag är fri, en frihet som på något sätt känns så jäkla underbart.

Allt är underbart.