Inombords känns det nästan som om jag är på väg in i depressionen igen.
Men det är blandat å inte riktigt där än, jag är rätt nöjd till vardags och utifrån är jag rätt glad, men nånstans inom mig gör det lite ont, en smärta som växer och växer lite från dag till dag.

Julia har helt slutat höra av sig som hon brukade, vi hörs ca 1-2 gånger i månaden, och ses färre än så.
Hon blev arg på mig för inlägget jag gjorde på instagram igår, hon tyckte att jag skulle pratat med henne istället för att lägga ut det, men grejen är att vi har pratat om det förut men det blev som ingen förändring.
Eller jo fel av mig, det närmsta två veckorna efter det samtalet var bra då hon ansträngde sig, men efter det var det som vanligt igen.
Hon var den som stod mig närmare än någon annan jag känner, men ändå är hon nu den som vet minst av vad som pågår med mig, inom mig.
Det är lite sorgligt faktiskt.

Jag tror jag börjar bli ett nervvrak eller nåt.
Allt kan få mig så lätt till tårar nu för tiden.
Igår på väg hem från jobbet satt jag å sjöng med till "no promises" och innan jag hann till refrängen var jag i tårar, egentligen utan nån riktig anledning...
Jag vet inte vad som händer med mig, eller jag antar att mkt har satt sig fast inom mig med allt som hänt med André, Julia och det faktum att jag känner mig rätt ensam...

Ska verkligen bli skönt att åka iväg på fredag och komma bort från allting..