Varför är det så att man faller för någon? Varför ska man bygga upp sina känslor för en människa som för en visar att han vill detsamma, att han ger dig samma förhoppningar som du ger honom då ni står öga mot öga, men då ni är ifrån varandra bevisar han motsatsen.
Men att man då ändå fortsätter ge sitt allt, blind för vad som egentligen är, fortsätter hoppas att det är drömsagan som fortfarande spelas upp bara att prinsen improviserar på manuset lite, men slutet kommer ändå vara detsamma att dom två får varandra och alla är lyckliga.
Men det blir inte så.

Att prinsen då senast ni sågs, hållt dina händer, hållt dig tätt intill samtidigt som han verkligen kollat in i dina ögon och sagt "Jag vet att jag betett mig illa mot dig, du förtjänar det inte, jag har inte vetat om jag vill ha något seriöst förhållande, men om det kommer kännas rätt så är det med dig jag vill starta något seriöst med" och sedan kysst dig.
Klart dessa ord gled rakt in i hjärtat på prinsessan och fick henne att tro att han äntligen skulle vara vid hennes sida resten av de kommande åren.

Dagarna, månaderna gick och han synstes inte till någonstans, inte ens ett meddelande lyste upp skärmen på telefonen, ingenting.
Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte ringa å få tag på honom, det gick inte, för han svarade inte då mitt nummer ringde, inte heller om jag provade med skyddat nummer, absolut ingenting fungerade.

Det är nog det som gör ondast, att veta att han du försöker nå har sagt så mycket fint om och till dig och sen behandlar dig som om ni aldrig ens träffats och du nu fått för dig att stalka honom...
Många har sagt det till mig att jag bara ska strunta i honom, gå vidare, att jag hittar nån bättre, och många gånger har dom sagt det jag minst av allt vill höra "vad var det jag sa".
Inte nog med att jag är totalt hjärtekrossad och förstörd inombords, att gråten är så nära till närsomhelst på
dagen, utan att jag också måste höra det från några av de närmaste vänner jag har, dom som jag i dessa stunder bara ville ha stöd från, höra nåt som jag vill höra så kan jag ta det negativa sen då jag verkligen är över detta.

Idag är jag över honom, verkligen. 
Idag kan jag själv tänka på hur jag har varit så blind för honom, nästan skratta åt hur jag har betett mig då han varit i närheten, att jag har suttit och gråtit över att han inte ringer eller hör av sig alls och att det i själva verket varit jag som satt mig i den positionen.
Att jag idag, tre månader sen senast vi sågs, går in på hans profil och ser att han är i ett förhållande inser hur falsk han är, det tog oss minst 4/5 månader innan vi kom till det stadiet där han kunde säga han verkligen tycker om mig, och att det med den här tjejen endast tagit honom två månader att ha ett förhållande.
Det förvånar mig inte om han träffade henne på sidan av som han träffade mig.

Men jag kunde inte varit gladare än vad jag är idag, att jag äntligen kan le åt allting egentligen, jag gråter mig inte till sömns, jag gråter inte då jag ser bilder på honom, då jag hör någon speciell låt på radion eller liknande.
Jag är glad och positiv och tycker egentligen bara synd om honom nu, det var och är det enda han är kapabel till, fejka sina känslor så länge tills han vet vad han egentligen känner, att han är så vilsen på insidan att han inte har en aning om hur han uppfattas av omvärlden och att i slutändan är det han som förlorat, inte jag.