Sait har hört av sig nu vilket fick mig att släppa på spänningen inom mig och kunna lugna nerverna lite, det enda tråkiga var att han inte har det så bra nu.

Jag förstår inte riktigt allt då hans engelska är begränsad då det gäller de mer ingående och svårare orden...
Men han har i alla fall åkt in för att ha spelat för hög musik hemma och där är det hårdare regler för sånt så nu sitter han inne på nåt slags hem där han inte får gå ut etc. utan endast ringa mig några gånger om dagen,

Han vet inte heller när han kommer ut, det kan dörja veckor, dagar eller månader....
Så jag kan inte boka min resa tillbaka förens jag vet att han kommit ut, pisstråkigt!

Jag har googlat runt lite om hur regler och sånt ser ut för att han ska få flytta hit till mig som han vill och det verkar inte vara mer komplicerat än att fylla i några formulär som man skriver ut från internet.

Sen om det blir godkänt är ju en annan sak men det får man ta då, söka om senare helt enkelt.

Men det ska vi nog inte göra fören jag har varit där igen och allt känns bra mellan oss.

 

Det är galet hur mitt liv har förändrats sen jag och Malin reste till Turkiet för endast 5 veckor sen..

Hade aldrig någon tanke på att jag skulle hitta honom och gråta hela vägen hem två veckor senare.

Vi måste få detta att funka, han och jag, vi två för evigt!

Kämpa igenom alla motgångar och vissa människors negativitet kring detta och bevisa att var och ens kärlek inte endast finns i samma land/stad, från samma etnicitet, religion, osv.

 

Som jag känner nu så vill jag med hela mitt hjärta att det ska bli vi två för evigt, bo tillsammans, vakna upp varje dag tillsammans, någon dag också gifta oss och senare få en liten en som delar bådas utseende.

Kommer bli som jag alltid föreställt mig att mitt barn skulle se ut: lite mörkare hy, mörkt hår (förmodligen lockigt också då vi båda har lockigt hår ^^) och mörka ögon.

Inom mig känner jag en sån stor lycka som jag inte riktigt vågar släppa ut då allt är så oklart just nu, men en dag, vet jag att jag kommer få det precis som jag vill ha det och jag kan äntligen säga att jag är lycklig (på heltid)