Jag måste erkänna en sak, det händer igen det jag nyligen kommit över.
Det gör lite ont, smärtan är påväg tillbaka till bröstet igen.

Att det alltid är jag, det är mig det är fel på, jag räcker aldrig till.
Det spelar ingen roll om jag är den enda singeln i umgänget, killar går ändå alltid efter de andra.

Och även då jag är med singlar som dessutom ska "hjälpa mig hitta någon" så slutar det ändå alltid med att det är dom som får killen, vilket jag är glad för deras skull om, men det blir jobbigt för mig, jag anstränger mig men inte tillräckligt, det slutar ändå med samma sak.

Det sårar mig innerst inne, killen som jag dessutom sett för länge sen, han jag aldrig vågat prata med, se han med min kompis som dessutom inte vet hur jag känner för denne snubbe, inte att jag är kär eller så, men att man kollat in någon ett bra tag, och sen då man väl är i umgänget där den killen är med, att man gör sitt bästa för att våga prata med han, och ser att ens kompis försöker detsamma, och lyckas.

Jag är kanske fortfarande skadad av den personen jag en gång kallade min bästa vän men som visade sig vara den personen som skadade mig mest, som fick mig att känna att jag var värdelös, den som inte var där och tog min hand då jag hängde på kanten.

Men att känna den känslan av att vara så mycket under alla andra.
Att aldrig få känna sig vacker, tillräcklig, och den som skulle kunna få vem jag vill.
Att alltid ha i baktanke allt jag så länge fick höra, ord som inte borde få sägas, handlingar som inte borde få göras, och vara "offer" för just det.
Det sitter länge och djupt inne, mer eller mindre för var dag som går.