When life puts u into situations, don't say "why me?" Just say "try me".

Det är vad jag behöver lära mig.
Mycket av vad som händer runt mig är saker som jag tar på negativa sätt, mest för att jag varit med om så mycket så det börjar bli lite för mycket och lite svårt att hantera ibland.
Och då är det lättare att stänga av helt och hållet.

Jag som började må så bra, jag hade precis kommit över en person som så djupt sårat mig, som jag gav mitt hjärta till och som gav så lite tillbaka, men den historien är inte längre någon hemlighet.

Men efter denna helg, denna helg som började så bra, så rasade mycket igen.
En enda person som kunde dra ner mig, drog ut min inre spärr och som fick mig att totalt släppa alla känslor som så länge funnits inlåsta inom mig.

Att få läsa orden "du är värdelös" lysa upp på mobilskärmen, det gör ont.
Även om det kom från en person som egentligen inte borde ha någon plats hos mig, en som totalt är utsuddad ur minnet, en som bara fanns där en period men som ändå förstört så mkt.

Det hela handlade inte egentligen om dessa två personer.
Det handlade mer om att jag gått å burit på så mycket så länge.
Sånt jag inte velat få ur mig, sånt jag trodde att ingen brydde sig om och som jag då lika gärna kunde hålla inom mig.
Så har det varit i princip hela mitt liv.
Mobbningen från unga år som pågick alldeles för länge, första kärleken som totalt krossat mig, min lilla lycka som sen visade sig vara falsk, oäkta vänner som hållit sig kvar för länge, små pikar från några av mina närmaste familjemedlemmar om min "lathet", som egentligen inte var lathet utan berodde på att jag inombords var olycklig, och min naivitet.

Det är saker som jag ständigt, dagligen måste jobba på för att ta mig igenom och förbi.
Jag vet själv att jag förtjänar att vara lycklig, jag förtjänar att vara glad och må bra.
Men det är saker som jag i små steg dagligen måste ta tag i.

För min egen skull, ingen annans.