Dagen jag skickade "puffen" till honom hade jag inga som helst förväntningar på att få någon som helst respons på den alls, och ännu mindre att han skulle acceptera vänförfrågan.
Men minst av allt trodde jag aldrig att vi skulle hamna där vi är idag.
Inte för att vi är något seriöst men jag hade inställningen på att inte ta det för fort med honom, med lärdom från tidigare händelser med andra, som om min försvarsinstinkt tog i, mot min förmodan.
Jag har alltid varit den som fallit ganska fort för någon men jag har blivit sårad så många gånger att jag kände i hjärtat att jag inte får ta det så allvarligt det första jag gör, att leva i nuet och inte förvänta mig något eftersom det då alltid blivit att det är jag som står där utan och med mitt hjärta i handen, krossat...
Jag kunde känna sorgen och hålet inom mig tidigare som om det bokstavligen rivits ut och pumpade för sitt liv i min hand och jag för allt jag orkade försökte plåstrade ihop hjärtat och tryckte in det i bröstet igen, även om det tog månader innan det helt läkte igen.

"Han" för mig har framstått som en person som får allt han vill, att han är rak på sak och vet vad han vill.
Och  att jag var en person som aldrig skulle komma upp på samma "nivå" och få umgås med honom...
Det kanske låter som om jag har sämsta självkänslan men så har det alltid varit för mig.
Jag tror och vet bara genom att titta på allt som händer människor och hur vi beter oss att alla ligger vi på olika "nivåer" där endast dom på samma plan umgås och dom under och över håller sig till sina "egna".
Jag vet att jag alltid har varit den på dem lägre nivåerna, och nöjt mig med det eftersom jag aldrig upplvet annat.
Men då jag umgås med honom känns det som om jag nåt något högre, som om jag för den stunden är på tronen och lever bland molnen. Låter drömmande jag vet, men så är det verkligen.
Jag känner lyckan som sprider sig inom mig bara av att se honom.
Efter det att vi börjat umgås så har jag märkt att han är en genomgó person som vet hur man får någon att må bra och ha kul framför allt, haha har aldrig skrattat så mycket som jag gör när jag är med honom, allt vi gör och säger har jag ett leende på läpparna och ett skratt i halsen. Och bara av att tänka på honom, känna hans parfymdoft och se hans namn lysa upp på telefonskärmen får mig att le och ett lyckorus att sprida sig i kroppen.

Känslan av att det äntligen händer mig på riktigt nu. Å ja, jag har sagt det förut men då visste jag inte vad "det" var egentligen.
Godtrogenhet är något som legat mig nära hjärtat. Mamma har alltid sagt det till mig, "du är för snäll, du litar på folk för mycket och gör allt för dom som inte förtjänar det och som inte kommer ge igen det till dig."
För mig har det aldrig handlat om att få tillbaka något, utan mer av att få ge mitt allt och visa att jag inte bara är tjejen i mörkret som inte gör mycket väsen av sig och som för allt annat inte vill vara den som vill någon illa.
Att se någon annan bli glad är det bästa jag vet, det ger mig lycka.

Men att ha tagit sig förbi den tiden där jag tagit emot allt negativt en människa kan, sjunka så lågt för att någon annan ska må bra, är förbi och jag kan äntligen börja njuta av att ha dom vännerna jag har och leva det liv jag vill.

Jag säger det allt för sällan och har skrivit det förut, men jag älskar er för hela mitt hjärta och kommer alltid att göra det, alla dåliga och bra stunder man får dela med er är guld värt och jag hade inte varit där jag är idag om det inte varit för er mina fallna änglar <3